En Ikealampa gick sönder. Köpt för en billig peng var det väl ingen direkt smärtsam incident varken för hemmets ekonomi eller för hemmets trivsel; lampan fyller den viktiga funktionen av läslampa vid min ände av den äktenskapliga dubbelsängen och det hade varit en enkel sak att köpa en ersättare; ett utlägg på en eller annan hundralapp hade sett till att jag även fortsättningsvis kan läsa en stund innan natten och sömnen inträder (just nu läser jag en av Johan Hakelius anglofiliböcker).
- Men vad tusan, tänkte jag, nog borde det gå att laga den?
En hastig okularinspektion gav svaret på frågan om vad som gått sönder, en sladd var helt enkelt av. Och helt enkel var även sladden, det var inte konstigt att den tunna sladden gett upp efter åratal av användning. Jag skalade av en centimeter av det omgivande plasthöljet och tvinnade ihop den avbrutna kabelns bägge ändars kopparfibrer i ett slags käringknut - jag har ingen lödkolv - varpå jag omslöt lagningen med några varv med rejäl bruntejp.
Resultat: lampan lyser!
Jag är mycket nöjd med det hela. Jag slipper lägga tid på att uppsöka någon affär i armaturbranschen för att där välja en ersättare till min förvisso enkla men helt tillräckliga läslampa, och jag slipper förstås hala upp sedlar ur min plånbok för att nöjet att läsa Hakelius i den äktenskapliga dubbelsängen skall kunna fortgå.
Jag kommer från en bakgrund av fixare. Pappa, mamma, mormor, morfar och andra människor i min bakgrund fixade, lagade, underhöll, reparerade. De hade rum i källaren fyllda med verktyg, de hade garage med det som behövdes i verktygsväg för att hålla igång familjens teknik, där fanns symaskiner och hela lådor med knappar och sytråd; deras modus operandi var att om något var trasigt så försökte man laga det innan man kastade eller köpte nytt.
Det är en inställning som jag tagit till mig, åtminstone i liten skala. Sällan känner jag mig så nöjd (i varje fall inom kategorin ekonomisk nöjdhet) som när jag kan reparera något och därmed spara tid och pengar. Jag vill inte heller undanhålla att det finns en genusaspekt på detta - det är som att jag känner mig bekräftad som man när jag lagar saker. Jag vet, det är en löjlig sak, och min mamma och mormor kände sig säkert nöjda som kvinnor när de lagade prylar. Men ändå, så känns det; det är som om jag ingår i en tradition, som att jag tar plats i en uppsättning rejäla män: pappa och morfar och alla deras byten av brytarspetsar och tändstift, alla deras verktygslådor och självklarheten i att laga själv om man kunde innan man köpte nytt.
Samtidigt vill jag förstås inte uppmuntra till att laga elprylar själv. Att vara en amatörelektriker är inte något bra sätt att leva sitt liv, det kan innebära motsatsen till att leva sitt liv, jag tycker att man skall ha stor respekt för elkraftens negativa verkningar. Därav titeln på den här bloggposten. Repapera inte elektricitetsprylar själv utan överlåt det till proffs.
I det här fallet vågade jag mig dock på det hela. Strömmen i lampsladden håller 4 Volt.
