Jag hoppas det blir politik av det här utredningsresultatet. Systemkritiskt stora banker borde inte kunna vägra att hantera kontanter.
Update. Nu har delbetänkandet publicerats; SOU 2018:42, Tryggad tillgång till kontanter, kan laddas ner här.
Update 2. Riksbankskommitténs förslag uppmärksammas i utlandet (Bloomberg) [via ett Slashdotinlägg som även har en diskussionstråd med vissa intressanta kommentarer.]
Twitter rör sig i rätt riktning: de senaste två kvartalen har man gått plus - vilket i nät- och förhoppningsbolagssvängen tycks vara något anmärkningsvärt (jfr Spotify!) - och antalet användare ökar skriver CNN Money.
Artikeln pekar även på att aktien gått bra den senaste tiden. Fast på några års sikt handlar det mest om att ta tillbaka förlorad mark, aktien har inte varit någon vidare bra investering om man köpte för flera år sedan. Företaget delar inte ut och spontant känns aktien allt annat än sund för en försiktig general. Men vem vet?
[via Slashdot].
That’s because investing is not the study of finance. It’s the study of how people behave with money. And behavior is hard to teach, even to really smart people. You can’t sum up behavior with formulas to memorize or spreadsheet models to follow. Behavior is inborn, varies by person, is hard to measure, changes over time, and people are prone to deny its existence, especially when describing themselves."The psychology of money", en läsvärd artikel om pengar och beteende av Morgan Housel på Collaborative Fund. Housel radar upp 20 olika slags fel och brister han observerat när människor hanterar pengar och investeringar.
Läs och se om du håller med honom.
2. Inte för att Lönehelg har någon jättetrafik, men jag tycker ändå det är kul att det finns en del läsare och kommentatorer. Nyligen passerades 100 000 sidvyer enligt Bloggers inbyggda statistik.
3.Har kommit igång ordentligt med träning, går 2-3 gånger i veckan på gym sedan en tid tillbaka. Välbefinnandet är grymt. Frågan är hur länge det varar. Varför håller jag inte igång det här? Erfarenheten är nämligen att jag inte håller igång tränandet någon längre tid. Jag har tränat sedan doktorandtiden - som student var det mer Smålands nation och andra rökiga miljöer som gällde, " - Vadå, Gerdahallens gym, jag?" men under 1990-talet kom jag igång och tränade. Det brukar jag hålla jag uppe någon månad, ett halvår eller ett år eller mer men sedan lägger jag ner en kortare eller längre tid, bara för att komma tillbaka till det igen.
Kanske är det, apropå länken ovan till vanor according to Fru Efficient Badass, något vanemässigt som måste till. Som att alltid gå vid samma tidpunkt.
Påfallande ofta fungerar inte maskineriet i bistron på SJ:s tåg. Man kan inte ta betalt därför att maskinen helt enkelt lagt av. Någonstans i samverkan mellan mjukvaran i plattan, skrivaren och själva lådan är det något som klickar. Kassaapparaten är en kass apparat.
Jag har hört märkvärdigt stresstålig bistropersonal ringa till IT-avdelningen för att försöka få igång maskineriet samtidigt som det bildats en lång kö av hungriga och törstiga resenärer. Jag har hört utrop i högtalarna om att bistron håller stängt därför att man inte kan ta betalt. Påfallande ofta händer detta.
Man har alltså allt på plats: mat, mackor, kylda drycker, kaffe, kakor - men man kan inte ta betalt och då uteblir försäljningen helt och hållet.
Det retar mig. Speciellt om man är hungrig och inte kan handla, trots att det finns mat ombord. Det känns frustrerande.
Och varför tar man inte betalt manuellt? Man kunde tänkt sig att man tog betalt i kontanter och skrev kassakvitton med papper och penna när maskinen inte fungerar. Men nej, det gör man inte.
Det är uppenbart att SJ köpt in en riktigt usel teknisk lösning för att hantera betalningar på ombordrestaurangerna. Det är också tydligt att man är dogmatisk; eftersom det här har hänt så pass ofta under flera års tid så är det märkligt att man fortfarande håller kvar vid det urusla systemet.
Man kan betrakta det ur ett slags investeringsholistiskt pespektiv: först äter man en massa pizza, sedan får man kardiovaskulära problem och tas då om hand av en vårdinrättning inom Northwest Healthcares domän.
Vad gäller länder så är Kanada tillsammans med Norge två favoritländer i mitt sparande. Funderar över vilka jag vill utöka det hela till. Spontant är jag ganska intresserad av länder som Nederländerna och Tyskland, men där är jag inte än.
Samma resa i Göteborg kostar 27 kronor. Västtrafik transporterar mig från exempelvis Centralen till Korsvägen på strax under tio minuter. Och egentligen ännu längre; för samma 27 kronor kan jag ta vagnen från Centralen och åka genom Göteborgs centrala delar, därefter genom fina villakvarter ut till Saltholmen där jag kan äntra en färja som för mig till Brännö. Över en timme tar resan och jag får lite saltstänk på köpet. Fortfarande 27 kronor.
Den lite märkliga prisdifferensen är säkert delvis en effekt av lokaltrafikens zonindelning. Men zonindelningar är inte naturlagar utan satta av människor och organisationer; någon har helt enkelt tagit beslutet någon gång att det skall vara så ohemult dyrt att åka till Malmö.
Beror det höga priset på Malmöbiljetten jämfört med vad det kostar att åka kollektivt i Göteborg på att man passerar en kommungräns? Det borde inte spela någon roll eftersom lokaltrafiken snarare tycks vara en läns/regionpolitisk angelägenhet än en kommunal.
Beror det på att länen med skattemedel subventionerar lokal kollektivtrafik olika mycket i Skåne respektive Västra Götalandsregionen?
Dessa har fungerat bra och under de gångna elva månaderna har familjen sparat i runda tal 400 kr på att använda billig påse på rulle istället för köpepåsar från ICA med reklam i färgtryck. Påsen på rulle är vänlig mot plånboken och, rimligtvis, även mot naturen. Allt i linje med idén att kapa onödiga och regelbundna vardagsutgifter.
Men nu är lagret från förra sommaren slut. Den lokala ICAhandlaren, där jag handlade påsarna förra gången, säljer av någon anledning inte ICA Basicpåsarna längre utan bara ett annat märke, där varje påse kostar 50 öre. Det borde gå att få något billigare tänkte jag och gjorde en marknadsundersökning.
Det billigaste jag hittade var Willys som hade påsar för 5.20 kronor per rulle à 25 påsar. (Detta förutsatt att jag ville undvika postorder. Och det ville jag.)
Sagt och gjort: en kort promenad till en av de större Willysbutikerna i grannskapet resulterade i ungefär en årsförbrukning påsar.
Känner mig märkligt nöjd, inköpet tilltalar någon primal instinkt nedlagd i mitt inre under någon forntida jägare-och-samlare-epok. Eller åtminstone, om man vill se det lite mindre biologistiskt, blir det ibland till en utmaning och en sport att minska onödiga kostnader i vardagen för att istället kunna lägga pengarna på väsentligare saker.
Det finns något med svenskarnas fixering vid elektroniska betalningsmedel som stör mig, jag gillar inte det kontantlösa samhället. Överlag är det en magkänsla jag har, ett slags materiell kultur-relaterad instinkt om att pengar luktar, har en tyngd, skramlar i fickan, kan rullas ihop till sedelbuntar för att sedan bladas upp; en analog och materiell fristad i det molnifierade sena tjugohundratiotalet som jag vill hylla. Ibland ser jag mitt användande av kontanter i butiker som en politisk handling.
Men det finns även mer rationella argument för att inte helt lämna kontanter och för att ha någon femhundring undanstoppad hemma. Som att ett stort banksystem mer eller mindre lägger ner av något skäl.
Min fru är bortrest och kidsen är iväg på olika håll med egna lunchplaner; alltså kan jag äta fiskpinnar, en maträtt som ingen annan i familjen gillar. Snabbt tillagat, billigt och, inbillar jag mig, hyfsat nyttigt.
Precis som fallet är med fiskbullar, som resten av familjen inte heller gillar, och det gäller alltså att passa på när man fixar lunchen själv. Och precis som fiskbullar går det att få tag i billigare versioner än marknadsledande; ICAs version är flera kronor billigare än Findus.
Sifferkolumnen formar sig till ett slags lapidarisk biografi i siffror över mitt yrkesliv: studentåren där sommarjobb och arbete på lördagar ändå gav en viss inkomst, doktorandtjänstens hyfsade lön följt av årsinkomster jag är nöjd med och som är en del av basen för mitt kommande pensionärsliv.
Men det finns ett år som jag är ganska irriterad över. Det året jag gjorde militärtjänst.
Då, mot slutet av 1980-talet, hade det kalla kriget inte alls tagit slut utan vi levde i en värld där nationens gränser behövde bevakas och skyddas. Stora delar av varje årskull av män kallades in till värnplikt för att upprätthålla en militär avskräckningsförmåga värd namnet.
Några smet förstås undan, som den kollega som häromåret avslöjade att han simulerat psykisk störning för att slippa. Men överlag gjorde merparten av oss det som staten tvingade oss till.
Och det är här jag blir lite sur. Det är ändå stora delar av en årslön som försvinner här i pensionsunderlaget - hade vi inte haft värnplikt hade jag, allt annat lika, haft ungefär en årslön mer insatt på pensionskontot eftersom jag kommit ut i arbetslivet ett år tidigare. Eftersom det var något som staten tvingade oss att göra tycker jag att staten borde gottgöra oss för förlorad pensionsrätt under värnplikten.
Förslag: när man går i pension räknas medeltalet av årsinkomsterna från 18 års ålder och framåt ut för de som gjort värnplikten. Denna medelårsinkomst sätts sedan retroaktivt in som pensionsrätt under värnpliktstiden. Det vore inte mer än rätt.
Jag hade inget emot att göra lumpen. Jag tyckte att det var en meningsfull sysselsättning - försvara landet mot kommunismen! - och jag lärde mig mycket. Men att denna tvångsåtgärd från statens sida gentemot individerna som gjorde lumpen dessutom ger sämre pension i slutänden jämfört med simulanter som vid mönstringen nästlade sig ur statens grepp är inte vidare snyggt.
Och så delar man ut ganska bra med pengar, för närvarande är direktavkastningen 8.7 %.
Företaget är det nionde största innehavet i min portfölj och jag skulle kunna tänka mig att köpa fler aktier framöver.
Vad gäller Northwest Healthcare kan man notera att Gustav på Gustavs Aktieblogg sålt av sitt innehav i det kanadensiska vårdbolaget. Han tycks gilla bolaget även fortsättningsvis men väljer att satsa på tillväxtbolag; försäljningen handlar alltså snarare om en omviktning av portföljens strategi, snarare än att det är något fel på bolaget.
Hmmmhh, intressant. Men jag väljer att ligga kvar i företaget, känner mig lite utdelningsorienterad och har väl inga direkta tillväxtbolag i väskan - förutom HM då, och det vet man ju hur det gick; jag har ett GAV på 243 i klädjätten.
Investor höjde, preci som man kunde misstänka i december, från 11 till 12 kr.
HM oförändrad utdelning 9:75 kr
Handelsbanken höjde från 5 till 5.50 samt lade ovanpå det en extrautdelning på 2 kronor, summa 7.50
Apple höjde från 0.63 dollar per kvartal till 0.73 dollar per kvartal.
Northwest Healthcare ligger oförändrat kvar på 0.8 dollar per år.
Tele 2 sänkte från 5.23 till 4 kronor.
En sänkning, två oförändrade och tre höjningar bland de sex största innehaven i min aktieportfölj. Helt OK.
