Sifferkolumnen formar sig till ett slags lapidarisk biografi i siffror över mitt yrkesliv: studentåren där sommarjobb och arbete på lördagar ändå gav en viss inkomst, doktorandtjänstens hyfsade lön följt av årsinkomster jag är nöjd med och som är en del av basen för mitt kommande pensionärsliv.
Men det finns ett år som jag är ganska irriterad över. Det året jag gjorde militärtjänst.
Då, mot slutet av 1980-talet, hade det kalla kriget inte alls tagit slut utan vi levde i en värld där nationens gränser behövde bevakas och skyddas. Stora delar av varje årskull av män kallades in till värnplikt för att upprätthålla en militär avskräckningsförmåga värd namnet.
Några smet förstås undan, som den kollega som häromåret avslöjade att han simulerat psykisk störning för att slippa. Men överlag gjorde merparten av oss det som staten tvingade oss till.
Och det är här jag blir lite sur. Det är ändå stora delar av en årslön som försvinner här i pensionsunderlaget - hade vi inte haft värnplikt hade jag, allt annat lika, haft ungefär en årslön mer insatt på pensionskontot eftersom jag kommit ut i arbetslivet ett år tidigare. Eftersom det var något som staten tvingade oss att göra tycker jag att staten borde gottgöra oss för förlorad pensionsrätt under värnplikten.
Förslag: när man går i pension räknas medeltalet av årsinkomsterna från 18 års ålder och framåt ut för de som gjort värnplikten. Denna medelårsinkomst sätts sedan retroaktivt in som pensionsrätt under värnpliktstiden. Det vore inte mer än rätt.
Jag hade inget emot att göra lumpen. Jag tyckte att det var en meningsfull sysselsättning - försvara landet mot kommunismen! - och jag lärde mig mycket. Men att denna tvångsåtgärd från statens sida gentemot individerna som gjorde lumpen dessutom ger sämre pension i slutänden jämfört med simulanter som vid mönstringen nästlade sig ur statens grepp är inte vidare snyggt.
