Kontanthantering och bankerna

Större banker skall vara skyldiga att se till att det finns kontanthantering i hela landet. Det hävdar Riksbankskommittén i en artikel på DN Debatt och, tycks det, i ett delbetänkande som publiceras idag (förmodligen senare under dagen, den verkar inte ligga ute i detta nu). Bankföreningen är kritisk.

Jag hoppas det blir politik av det här utredningsresultatet. Systemkritiskt stora banker borde inte kunna vägra att hantera kontanter.

Update. Nu har delbetänkandet publicerats; SOU 2018:42, Tryggad tillgång till kontanter, kan laddas ner här.

Update 2. Riksbankskommitténs förslag uppmärksammas i utlandet (Bloomberg) [via ett Slashdotinlägg som även har en diskussionstråd med vissa intressanta kommentarer.]

Några rader om att ha kontanter hemma

Jag är inte någon prepper, inte min fru heller. Men vi har någon femhundring undanstoppad hemma, riktiga fysiska papperspengar straight out of Tumba (eller var nu de svenska kontanterna tillverkas nuförtiden), bara utifall att. Pengar vid sidan av plånbokens dagliga kontantkassa och bankkontonas och Mastercardens och PayPalkontonas och Swishandets vardagliga flöde, pengar som ligger still och väntar.

Det finns något med svenskarnas fixering vid elektroniska betalningsmedel som stör mig, jag gillar inte det kontantlösa samhället. Överlag är det en magkänsla jag har, ett slags materiell kultur-relaterad instinkt om att pengar luktar, har en tyngd, skramlar i fickan, kan rullas ihop till sedelbuntar för att sedan bladas upp; en analog och materiell fristad i det molnifierade sena tjugohundratiotalet som jag vill hylla. Ibland ser jag mitt användande av kontanter i butiker som en politisk handling.

Men det finns även mer rationella argument för att inte helt lämna kontanter och för att ha någon femhundring undanstoppad hemma. Som att ett stort banksystem mer eller mindre lägger ner av något skäl.