Bursell är bra

2015 är året då jag börjat lägga lite tid på att läsa och lyssna om ekonomiska ämnen. I och för sig är jag sedan länge lite nyfiken på privat näringsliv och finansmarknaderna; genom åren har jag läst en eller annan bok om ekonomi: reportageböcker om Stenbeck, HM, Trustorhärvan, Tetrapak har varit kul läsning. Men på det stora hela har det varit en process då jag orienterat mig i en för mig ny typ av texter och såsom statsanställd historiker utan tillstymmelse till ekonomutbildning i bagaget - om något har jag snarare lutat åt naturvetenskaperna för att komplettera humaniora i min bildning - har det varit med blandad förtjusning som jag klickat runt på aktiebloggar och finanspoddar och bläddrat i veckomagasin med ekonomi- och finansfokus. Mycket av det jag läser är tråkig sifferexercis.

Men det finns undantag.

Ett av dessa undantag är Jacob Bursell som driver Fondpodden, ett slags ekonomijournalistik jag gillar; personer istället för siffror, (samtids)historia istället för framtid.

Just nu lyssnar jag på intervjun med Kerstin Hessius. Tidigare har jag på liknande sätt gillat bland annat intervjun med Mats Qviberg, programmet om datoriseringen av börsen, inslaget om 1980-talet, intervjun med Birgitta Persson. Det sistnämnda avsnittet börjar förresten med ett argument för historiens nytta, något som jag helt håller med om.

Bursell är helt enkelt bra.

SvD gjorde sig av med Jacob Bursell våren 2014. Ett dåligt beslut, om du frågar mig. Men det säger mer om dagspressbranschens kris än om Bursell.

Det är klart att folk sparar!

I dagens luncheko (25 mars) kommenteras konjunkturen och Catarina Friskman nämner att många människor med jobb i dag sparar mer pengar jämfört med hur det sett ut historiskt, vilket inte direkt "sätter sprätt på ekonomin".

Men hallå. Hur svårt kan det vara?

Jag tror att Ekonomiekots reporter, Catarina Friskman, i inlägget helt missar de lärdomar man kan få från tänkesätt hämtade från historiker. Hon tänker alldeles för kortsiktigt.

Vi befinner oss i en storskalig mentalitetsförändring. 40- och 50-talistgenerationerna levde i en tid då man trodde att det allmänna skulle ta hand om oss från vaggan till graven, varför privat pensionssparande och annat långsiktigt sparande istället för kortsiktig konsumtion inte ansågs nödvändigt. 60-, 70- och 80-talisterna har insett att detta inte gäller längre. Vill man undvika att bli en fattigpensionär måste man lägga undan pengar själv, vill man ha en OK tillvaro även när man är sjukskriven eller arbetslös gäller det att han pengar sparade. Och detta tas förstås från konsumtionsutrymmet.

Hur svårt kan det vara?

Jag tror att vi här har ett parallellfall till den distinktion jag kommenterade nyligen baserad på ett inlägg på Fundamentalanalysbloggen. Den historiska analysen, det långsiktiga tänkandet, förmågan att kontextualisera, känns avlägsna i den ekonomiska diskursens siffermyller.