Ett sopigt spartips, rond 2

Förra sommaren bloggade jag om ett spartips som gick ut på att jag i princip har upphört att köpa plastpåsar för 2.50 kr styck på ICA. För att hantera det därmed uppkomna soppåseproblemet gjorde jag ett större inköp av påse på rulle av märke ICA Basic.

Dessa har fungerat bra och under de gångna elva månaderna har familjen sparat i runda tal 400 kr på att använda billig påse på rulle istället för köpepåsar från ICA med reklam i färgtryck. Påsen på rulle är vänlig mot plånboken och, rimligtvis, även mot naturen. Allt i linje med idén att kapa onödiga och regelbundna vardagsutgifter.

Men nu är lagret från förra sommaren slut. Den lokala ICAhandlaren, där jag handlade påsarna förra gången, säljer av någon anledning inte ICA Basicpåsarna längre utan bara ett annat märke, där varje påse kostar 50 öre. Det borde gå att få något billigare tänkte jag och gjorde en marknadsundersökning.

Det billigaste jag hittade var Willys som hade påsar för 5.20 kronor per rulle à 25 påsar. (Detta förutsatt att jag ville undvika postorder. Och det ville jag.)

Sagt och gjort: en kort promenad till en av de större Willysbutikerna i grannskapet resulterade i ungefär en årsförbrukning påsar.

Känner mig märkligt nöjd, inköpet tilltalar någon primal instinkt nedlagd i mitt inre under någon forntida jägare-och-samlare-epok. Eller åtminstone, om man vill se det lite mindre biologistiskt, blir det ibland till en utmaning och en sport att minska onödiga kostnader i vardagen för att istället kunna lägga pengarna på väsentligare saker.

Några rader om att ha kontanter hemma

Jag är inte någon prepper, inte min fru heller. Men vi har någon femhundring undanstoppad hemma, riktiga fysiska papperspengar straight out of Tumba (eller var nu de svenska kontanterna tillverkas nuförtiden), bara utifall att. Pengar vid sidan av plånbokens dagliga kontantkassa och bankkontonas och Mastercardens och PayPalkontonas och Swishandets vardagliga flöde, pengar som ligger still och väntar.

Det finns något med svenskarnas fixering vid elektroniska betalningsmedel som stör mig, jag gillar inte det kontantlösa samhället. Överlag är det en magkänsla jag har, ett slags materiell kultur-relaterad instinkt om att pengar luktar, har en tyngd, skramlar i fickan, kan rullas ihop till sedelbuntar för att sedan bladas upp; en analog och materiell fristad i det molnifierade sena tjugohundratiotalet som jag vill hylla. Ibland ser jag mitt användande av kontanter i butiker som en politisk handling.

Men det finns även mer rationella argument för att inte helt lämna kontanter och för att ha någon femhundring undanstoppad hemma. Som att ett stort banksystem mer eller mindre lägger ner av något skäl.

Billig snabbmat

Min fru är bortrest och kidsen är iväg på olika håll med egna lunchplaner; alltså kan jag äta fiskpinnar, en maträtt som ingen annan i familjen gillar. Snabbt tillagat, billigt och, inbillar jag mig, hyfsat nyttigt.

Precis som fallet är med fiskbullar, som resten av familjen inte heller gillar, och det gäller alltså att passa på när man fixar lunchen själv. Och precis som fiskbullar går det att få tag i billigare versioner än marknadsledande; ICAs version är flera kronor billigare än Findus.

Militärtjänstgöring och pension

Jag har klickat runt på några olika sidor på Pensionsmyndighetens webb. Bland annat kan man se vilka inkomster som ligger till grund för min kommande pension, år för år tillbaka till 1988.

Sifferkolumnen formar sig till ett slags lapidarisk biografi i siffror över mitt yrkesliv: studentåren där sommarjobb och arbete på lördagar ändå gav en viss inkomst, doktorandtjänstens hyfsade lön följt av årsinkomster jag är nöjd med och som är en del av basen för mitt kommande pensionärsliv.

Men det finns ett år som jag är ganska irriterad över. Det året jag gjorde militärtjänst.

Då, mot slutet av 1980-talet, hade det kalla kriget inte alls tagit slut utan vi levde i en värld där nationens gränser behövde bevakas och skyddas. Stora delar av varje årskull av män kallades in till värnplikt för att upprätthålla en militär avskräckningsförmåga värd namnet.

Några smet förstås undan, som den kollega som häromåret avslöjade att han simulerat psykisk störning för att slippa. Men överlag gjorde merparten av oss det som staten tvingade oss till.

Och det är här jag blir lite sur. Det är ändå stora delar av en årslön som försvinner här i pensionsunderlaget - hade vi inte haft värnplikt hade jag, allt annat lika, haft ungefär en årslön mer insatt på pensionskontot eftersom jag kommit ut i arbetslivet ett år tidigare. Eftersom det var något som staten tvingade oss att göra tycker jag att staten borde gottgöra oss för förlorad pensionsrätt under värnplikten.

Förslag: när man går i pension räknas medeltalet av årsinkomsterna från 18 års ålder och framåt ut för de som gjort värnplikten. Denna medelårsinkomst sätts sedan retroaktivt in som pensionsrätt under värnpliktstiden. Det vore inte mer än rätt.

Jag hade inget emot att göra lumpen. Jag tyckte att det var en meningsfull sysselsättning - försvara landet mot kommunismen! - och jag lärde mig mycket. Men att denna tvångsåtgärd från statens sida gentemot individerna som gjorde lumpen dessutom ger sämre pension i slutänden jämfört med simulanter som vid mönstringen nästlade sig ur statens grepp är inte vidare snyggt.

Jag fyllde på i Ocean Yield

Det senaste inköpet blev Ocean Yield. Företaget har en flotta med fartyg av olika typer: oljeplattformsservice, flytande naturgas, containershipping, frakt av kemikalier, transport av bilar; detta är en diversifiering mot olika branscher som borde ge viss stabilitet. Och om inte en massa handelskrig eller riktiga krig bryter ut så lär vi människor fortsätta att handla med varandra över världshaven.

Och så delar man ut ganska bra med pengar, för närvarande är direktavkastningen 8.7 %.

Företaget är det nionde största innehavet i min portfölj och jag skulle kunna tänka mig att köpa fler aktier framöver.

De senaste inköpen

Jag fyllde på i Marine Harvest, Northwest Healthcare, Spiltan aktiefond Småland, HM och Pegroco Invest. Småköp, en del av den regelbundna tillsynen av portföljen; influtna utdelningar och nysparande lassas in i aktier.

Vad gäller Northwest Healthcare kan man notera att Gustav på Gustavs Aktieblogg sålt av sitt innehav i det kanadensiska vårdbolaget. Han tycks gilla bolaget även fortsättningsvis men väljer att satsa på tillväxtbolag; försäljningen handlar alltså snarare om en omviktning av portföljens strategi, snarare än att det är något fel på bolaget.

Hmmmhh, intressant. Men jag väljer att ligga kvar i företaget, känner mig lite utdelningsorienterad och har väl inga direkta tillväxtbolag i väskan - förutom HM då, och det vet man ju hur det gick; jag har ett GAV på 243 i klädjätten.

Utdelningar 2018: facit

I december skrev jag ett inlägg om det kommande årets utdelningar för några av mina största innehav. Nu ser man resultaten.

Investor höjde, preci som man kunde misstänka i december, från 11 till 12 kr.

HM oförändrad utdelning 9:75 kr

Handelsbanken höjde från 5 till 5.50 samt lade ovanpå det en extrautdelning på 2 kronor, summa 7.50

Apple höjde från 0.63 dollar per kvartal till 0.73 dollar per kvartal.

Northwest Healthcare ligger oförändrat kvar på 0.8 dollar per år.

Tele 2 sänkte från 5.23 till 4 kronor.

En sänkning, två oförändrade och tre höjningar bland de sex största innehaven i min aktieportfölj. Helt OK.

Tre länkar

Diskuterar kontantbuffert i kommentarstråden till ett bra inlägg borta på Frihetsmaskinen.

Bra inlägg om spartips signerat Fru Efficient Badass.

Ibland läser jag artiklar om produktivitet i vardagen, prokrastinering och projektledning av dig själv, nu senast den här samlingen av tips. Men jag blir sällan förvånad, det känns som något slags rundgång i ämnet. Var finns nytänkandet i ämnet?