För mig handlar friheten egentligen inte alls om att nödvändigtvis sluta jobba. Däremot om att han en buffert som gör att jag kan sluta jobba när eller om jag vill det, eller om något oväntat händer i livet. Och det sistnämnda har redan hänt, och hade det inte vart för pengarna så hade det inte retts ut så väl som nu blev fallet. Faktum är att jag tycker det verkar lite sjukligt att hata jobb så pass mkt att man frivilligt tar existensminimum i 10 år för att sedan sluta jobba. Varför inte istället bygga upp en tillvaro man trivs med?Jag håller helt med. Grejen är att jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Och egentligen anser jag att jag redan där på något vis uppnått det som en del inom FIRE-rörelsen tycks vara ute efter (om jag nu tolkar dem rätt).
Det innebär att det i många fall inte är någon direkt uppoffring att jobba, många av de konkreta arbetsuppgifterna jag gör på jobbet hade jag gjort ändå även med en lottovinst på fickan. Självklart finns det baksidor, men överlag trivs jag väldigt bra.
Men eftersom min bransch har vissa ups and downs – universitetsbaserad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning är ganska konjunkturkänslig eller åtminstone föränderlig, och det är i många fall arbetsgivarnas marknad, det går många sökande på varje tjänst och varje utlyst forskningsanslag – så behövs det en buffert för att parera perioder av lägre inkomster och för att bygga för framtidens tillvaro som pensionär (dagens pensionssystem kräver att vi sparar själva, fatta det ungdomar!).
Frihet handlar inte nödvändigtvis om att sluta jobba utan om att ha en buffert. Klokt sagt, Investeraren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar