Cellplast i svensk byggbransch

Jag har tidigare gnällt lite på svensk byggbransch. I ett inlägg i början av året lyfte jag fram det jag uppfattade som ett slags devolution inom byggbranschen i Sverige:

Modernt byggande håller en ganska låg kvalitet. Jämfört med äldre tekniker är dagens hus byggda i halvsunkiga material. Lägenheter i fastigheter från årtiondena från sekelskiftet 1900 fram till en bit efter mitten av 1900-talet är, om man skall generalisera, bättre i material, utförda med större hantverksskicklighet och har en bättre långsiktig hållbarhet än lägenheter och radhus byggda de senaste tio-tjugo åren. [...] historier om folk som köpt hus för många miljoner där väggarna tycks bestå av frigolit och annat krafs och med fuktskador efter kort tid [...] Jag ser få analyser av fastighetsbolagen från en mer teknisk sida: vilka bolag har en stor andel rejäla fastigheter från kvalitetsepoken, vilka har fastigheter från 1990- och 2000-talens slarvigare teknik.

Läs mer här.

Nu kommer ett inlägg av Lars Wilderäng som uppmärksammar dåliga material i dagens byggbransch. Se även artikeln i Svenskan.

Anekdotisk evidens: min granne är arkitekt i 70-årsåldern (och har därmed sett hur byggsektorn utvecklats över tid) och han hävdar att dagens frigolitfasader inte bara är sämre ur brandsynpunkt än riktiga tegelhus utan även sämre än rena trähus.

Update: artikel i The New York Times.